sorgligt
Känner mig helt jätteledsen ikväll faktiskt! Antar att det är för att jag ligger själv nere på mitt rum..
Det här är ingenting som brukar komma ut i bloggen, men ikväll känner jag att jag vill dela med mig av mina tankar kring det jobbigaste som hänt i mitt liv.
Ensamma kvällar, sömnlösa nätter eller bara då & då kommer dessa tankar smygandes och de kryper verkligen under skinnet på mig.
Jag tänker väldigt mycket tillbaka på de dagar som var jobbigast för oss, t.ex den dagen vi fick reda på det, dagen vi pratade med läkaren om operation, operationsdagen osv.
Det finns så många "Tänk om?" i min hjärna så det inte är sant. Allt negativt tänk är ju självklart helt onödig energi, men vem fan kan slappna av och lita på det som sägs? Självklart tror jag ju på läkarna när de inte ser något på röntgen, men har det en gång hänt är det ju inte helt omöjligt att det kommer tillbaka?
Den största "risktiden" är ju ute nu, då det gått ett år.
Mamma klarade ju det här ganska bra trots allt, hon klarade sig ifrån cellgifter och strålbehandling - fick operation direkt!
Hon återhämtade sig dessutom från en otroligt stor operation väldigt fort. Och jag är stolt över min mamma!
Det som plågar mig är ju just frågan "tänk om". Jag trodde inte att det kunde ta så här lång tid att komma över någonting- men jag verkar inte ens vara halvvägs! Känns som att jag nyss fick reda på det..
Nej, jag önskar mina tankar kunde försvinna så jag kan fokusera på det bra besked vi faktiskt har fått! Lättare sagt än gjort, dock.
Är bara jävligt glad att ha min mamma & pappa! Dom har varit ett stoort stöd hela tiden, och är det fortfarande.
Min pojkvän har också varit ett stort stöd, bara av att ha varit med mig & lyssnat på mig. Och såklart alla mina kompisar! Vad hade jag gjort utan alla er? <3
Puss & hej leverpastej
Det här är ingenting som brukar komma ut i bloggen, men ikväll känner jag att jag vill dela med mig av mina tankar kring det jobbigaste som hänt i mitt liv.
Ensamma kvällar, sömnlösa nätter eller bara då & då kommer dessa tankar smygandes och de kryper verkligen under skinnet på mig.
Jag tänker väldigt mycket tillbaka på de dagar som var jobbigast för oss, t.ex den dagen vi fick reda på det, dagen vi pratade med läkaren om operation, operationsdagen osv.
Det finns så många "Tänk om?" i min hjärna så det inte är sant. Allt negativt tänk är ju självklart helt onödig energi, men vem fan kan slappna av och lita på det som sägs? Självklart tror jag ju på läkarna när de inte ser något på röntgen, men har det en gång hänt är det ju inte helt omöjligt att det kommer tillbaka?
Den största "risktiden" är ju ute nu, då det gått ett år.
Mamma klarade ju det här ganska bra trots allt, hon klarade sig ifrån cellgifter och strålbehandling - fick operation direkt!
Hon återhämtade sig dessutom från en otroligt stor operation väldigt fort. Och jag är stolt över min mamma!
Det som plågar mig är ju just frågan "tänk om". Jag trodde inte att det kunde ta så här lång tid att komma över någonting- men jag verkar inte ens vara halvvägs! Känns som att jag nyss fick reda på det..
Nej, jag önskar mina tankar kunde försvinna så jag kan fokusera på det bra besked vi faktiskt har fått! Lättare sagt än gjort, dock.
Är bara jävligt glad att ha min mamma & pappa! Dom har varit ett stoort stöd hela tiden, och är det fortfarande.
Min pojkvän har också varit ett stort stöd, bara av att ha varit med mig & lyssnat på mig. Och såklart alla mina kompisar! Vad hade jag gjort utan alla er? <3
Puss & hej leverpastej
Kommentarer
Postat av: Idutt
Ja visst kommer alla tankar när man är ensam. Men det är ju tillåtet. Man tänker alla dumma tankar, att man är världens mest ensamma människa ungefär, men så är ju inte fallet :)Dom där pojkvännerna är allt bra att ha ibland, dom får stå ut med en dag ut och dag in, och sällskap på natten.
Postat av: Marie
Precis, så är det ju! Haha ja, stackars pojkar :)
Trackback
